Coronaviruset: lärdomar från en pandemi

Vad kan vi lära oss av den snabba spridningen av coronaviruset, som idag finns i mer än 100 länder med förödande resultat för IUL-medlemmar och arbetstagare världen över?

Vi betalar priset för årtionden av påtvingade sparpaket. Efter decennier av nedskärningar och privatiseringar sjukvården är få eller inga länder idag rustade för att hantera en sådan här jätteepidemi. I de flesta fattiga länder – och i det rika USA där viruset sprider sig snabbt – är den offentliga sjukvården begränsad eller obefintlig. Överallt kämpar överbelastad och underbetald vårdpersonal mot dålig infrastruktur och brist på medicinska basförnödenheter. Långsiktiga investeringar i grundläggande hälso- och sjukvård behövs för att stoppa coronavirusets spridning och förbereda oss för de framtida pandemier experterna länge varnat för. Och investeringarna måste vara bestående.

Miljontals arbetstagare i fattiga länder lider akut brist på dricksvatten - och utan systematiska, storskaliga akutinsatser är det inte möjligt att skydda sig mot viruset genom handtvätt och grundhygien. Sådana insatser är också svåra att genomföra i sektorer där arbetstakten är så uppskruvad att arbetstagarna inte ens har tid för toalettbesöken. Arbetsgivare måste tvingas acceptera mer så kallad väntetid så att personalen hinner med hygienen – och det går de inte med på frivilligt.

Den massivt ökade användningen av tillfällig arbetskraft och den tilltagande ekonomiska otryggheten de senaste årtiondena gör att många potentiellt exponerade arbetstagare jobbar vidare som vanligt istället för att stanna hemma i karantän. Ändå bortser man i planeringen för viruskatastrofen från arbetstagarna som potentiella offer och smittvägar.

I ett gemensamt uttalande om krisen för turistbranschen uppmanar Världshälsoorganisationen WHO och FN:s Världsturismorganisation UNWTO till åtgärder ”som omfattar varje del av turismens värdekedja – myndigheter, privata företag och turister”. I ett uttalande 11 mars åberopas ”solidariteten mellan turistsektorn och enskilda turister”. I det scenariot nämns överhuvudtaget inte de som arbetar inom turism – en sektor som står för mer än 10 procent av jobben i världen. Eftersom de alltså inte ingår i ”värdekedjan” kan de beordras arbeta på hotell som omvandlats till improviserade karantäncenter (på engelska), som ett slags livsfarlig ersättning för nödvändiga offentliga vårdinsatser. Det är ett perfekt recept för ytterligare smittspridning – när målet är det motsatta.

Ekonomisk och social otrygghet underlättar spridningen av coronaviruset. men det ignoreras av stater, regeringar och WHO. När det centrala är att hindra smittspridning får arbetstagare inte tvingas välja mellan att avstå från lön eller att utföra jobbet och riskera att själva smittas och sprida smittan till andra. Men i USA har republikanerna blockerat ett lagförslag om sjuklön till anställda som är sjuka eller har följt den federala smittskyddsmyndighetens råd om frivillig karantän i 14 dagar. Finansieringen av en allmän sjukpenning som kompenserar för inkomstbortfall måste omedelbart lösas, nationellt och internationellt. Facket måste engageras på varje nivå i utformningen och genomförandet av programmen för att de ska bli effektiva. Och i egenskap av globalt organ med ansvar för folkhälsan måste WHO ta ställning för att skyddet av jobb och inkomster är en nödvändig folkhälsoåtgärd.

En majoritet av dem som arbetar i IUL:s sektorer är anställda i små och medelstora företag. Och de företagen är sämst rustade för att stå emot en stor ekonomisk chock. För dem och deras anställda är förslag om att stimulera efterfrågan genom billiga lån i princip helt irrelevanta. Räntan har aldrig varit lägre. Det enda som de billiga lånen efter finanskrisen 2008 åstadkommit är att göra de rika ännu rikare, samtidigt som investeringar i realekonomin och meningsfulla åtgärder mot klimatkrisen uteblivit och offentlig sektor och socialförsäkringssystemen urholkats. Kombinationen av osäkra finanser och osäkra jobb är en perfekt grogrund för virussmitta.

Regeringar och överstatliga organ måste agera för att säkra en nödfinansiering av inkomster och jobb tills virusspridningen stoppats och lova att ställa sig bakom långsiktiga offentliga investeringar. Fackföreningsrörelsen måste mobilisera och kämpa för att detta ska ske.