Home

Airbusfacket och strejkrätten: ett olöst problem

1 March 2016 Editorial
Druckversion

Den 16 februari friade en spansk domstol åtta fackligt aktiva som hotades av mer än åtta års fängelse för sin medverkan i generalstrejken 2010 mot regeringens sparpaket. De åtta fackligt aktiva deltog i en stor demonstration med arbetare som fredligt visade sitt stöd för strejken utanför Airbusfabriken i Madrid. De anhölls – efter att polisen först skjutit skarpt för att skingra demonstranterna – och åtalades för brott mot ”rätten att arbeta” enligt en paragraf i strafflagen från Francotiden.

Den friande domen är en välkommen nyhet och följer efter frikännandet tidigare i månaden av två andra fackligt aktiva i Malaga som också åtalats för att ha strejkat. Fackligt aktiva från hela Spanien och Europa demonstrerade i början av Airbusrättegången för att visa internationellt stöd och solidaritet. Trots den friande domen i Airbusfallet hotas hundratals fackligt aktiva som deltog i generalstrejkerna 2010 och 2012 fortfarande av åtal och långvariga fängelsestraff, allt i enlighet med den gamla paragrafen i strafflagen.

Frikännandena bör sätta ny press på nästa spanska regering – oavsett partifärg – att lägga ner rättegångarna mot medborgare, arbetstagare och fackligt aktiva som deltog i strejkerna och demonstrationerna 2010 och 2012 mot sparpaketen och avskaffa strafflagens paragraf 315.3.

Spanien är dessutom i det här fallet ett bra exempel på den naturliga kopplingen mellan strejkrätten och demokratiska och medborgerliga rättigheter i allmänhet. Den spanska högerregeringen har återupprättat en del av den fascistiska strafflagen för att underminera de grundlagsskyddade rättigheterna från epoken efter Franco och genomdriva en åtstramningspolitik som syftar till att banta den offentliga sektorn, försvaga kollektivavtalen och främja användningen av tillfällig arbetskraft. Åtgärden har åtföljts av förslag på juridiska ”reformer” som enligt oberoende människorättsexperter från FN (på engelska) allvarligt inskränker de grundläggande medborgerliga rättigheterna.

I Storbritannien vill den konservativa regeringen med ett förslag till ny facklig lagstiftning – Trade Union Bill – inte bara undergräva strejkrätten genom att bland annat införa tungrodda omröstningsprocedurer, begränsningar för demonstrationer och en bredare definition av ”grundläggande samhällsservice”. Lagförslaget innehåller skandalösa begränsningar av den allmänna mötes- och yttrandefriheten. I Sydkorea har regeringens försök att stoppa protesterna mot det starkt antidemokratiska transatlantiska TPP-avtalet varit ett viktigt inslag i den tilltagande kriminaliseringen av facklig verksamhet i landet (på engelska).

I internationell människorätt betraktas strejkrätten som en central del av arbetstagarnas rätt till föreningsfrihet i syfte att avtalsförhandla. Arbetstagares fundamentala mänskliga rättighet att bilda fackföreningar och strejka, som ett uttryck för föreningsfrihet, grundar sig på ett öppet erkännande av att löntagarna befinner sig i ett förhandlingsmässigt underläge gentemot kapitalet. Människorätten erkänner ingen motsvarande ”lockouträtt”, eftersom lockouten gör den starkare parten ännu starkare. Den spanska grundlagen erkänner faktiskt den här väsentliga olikheten genom att ange olika rättsliga grunder för hanteringen av strejker och lockouter. Och det är exakt därför som regeringens enda utväg var att åberopa den antikverade paragraf 315.3 för att underminera en grundläggande demokratisk rättighet.

Utan arbetstagarnas rätt att kollektivt undanhålla sin arbetskraft äventyras alla andra demokratiska rättigheter. Det är viktigare än någonsin att försvara strejkrätten.