Bakslag för bemanningsföretagens offensiv på ILO:s trepartsmöte

Företrädare från fack, regeringar och de privata bemanningsföretagens lobbygrupp träffades hos ILO i Genève 18-19 oktober för ett trepartsmöte om ”de privata bemanningsföretagens roll i främjandet av jobbskapande och anständigt arbete i den privata tjänstesektorn”. Mötesparterna kom aldrig fram till några gemensamma ståndpunkter – vilket inte är konstigt med tanke på den väldiga klyfta som visade sig mellan facket som ville försvara arbetstagarna mot bemanningsarbetets skadliga effekter och lobbyisterna som ville engagera ILO i sin kampanj för större marknadsandelar.

Representanter för de största globala bemanningsföretagens nationella branschorganisationer hasplade ur sig ett noga inövat program med arbetsgivare som vittnade om att personaluthyrning skapar jobb ”som annars inte skulle finnas” (utan att förklara varför liknande anspråk på ”jobbskapande” aldrig görs när arbetstagare får arbete genom regeringsinsatser). Lobbyisterna påstod att ”välreglerade” bemanningsjobb faktiskt är både tryggare och säkrare än de fasta jobb och tillsvidareanställningar som de mer och mer ersätter. De sa att bemanningsarbete inte underminerar eller tränger undan direkta anställningar utan är ett ”komplement” till dem, att tillväxten för deras bransch betyder tillväxt för anständigt arbete och att de är en ”sektor” i sig, trots att de finns i praktiskt taget alla sektorer (och därför är motpart för kollektiva förhandlingar i alla sektorer där de är verksamma). Lobbyisterna hävdade att det inte finns några problem med de triangulära anställningsrelationerna och att bemanningsjobben därför inte utgör något konkret problem för värnandet av arbetstagarnas rättigheter och intressen, bara ”oseriösa bemanningsföretag” elimineras. De sa att de behandlar sina anställda ”rättvist” (snarare än jämlikt eller jämställt) och att ratificeringen av ILO-konvention 181 om privat arbetsförmedling (som i själva verket låter länder begränsa bemanningsföretagens verksamhet) är en garanti för anständigt arbete.

På grund av mötesschemats strikta tidsramar hann arbetstagargruppen tyvärr aldrig fråga om det anständiga arbetet och arbetstagarnas rättigheter verkligen främjas av att alla direkta anställningar ersätts med bemanningsjobb...

I arbetstagargruppen – som formellt bestod av företrädare för IUL och UNI men var öppen för andra globala fackliga federationers medverkan eftersom bemanningsjobben påverkar alla i samtliga sektorer – ingick fackligt aktiva från hela världen som vittnade om bemanningsjobbens destruktiva effekter och hur de underminerar löner och arbetsvillkor och försvårar eller omöjliggör för alltfler arbetstagare i hela världen att gå med i facket och effektivt förhandla om anställningsvillkoren med sina verkliga arbetsgivare, som ju är bemanningsföretagens kunder (”användarföretagen”). Arbetstagargruppen påpekade flera gånger att de verkliga förhandlingarna i bemanningsjobben sker mellan användarföretag och bemanningsföretag och i praktiken utesluter riktiga förhandlingar om kollektivavtal. Arbetstagargruppen framhöll för arbetsgivarna, regeringarna och ILO att förhandlingsrelationen mellan användarföretagen och facken som företräder arbetstagarna i företagen eller sektorerna måste vara meningsfull om det ska vara meningsfullt att förhandla om kollektivavtal.

Ordföranden för mötet (som officiellt betecknas som ett globalt forum) – en erfaren schweizisk diplomat – siktade in sig på den inneboende problematiken i triangulära anställningsrelationer som själva kärnfrågan bakom alla aspekter av bemanningsjobben och arbetstagarnas rättigheter. I sista stund sa arbetsgivarna nej till att diskutera de gemensamma ståndpunkter och meningsskiljaktigheter som ordföranden föreslagit. Istället krävde de att endast ett litet, begränsat urval punkter skulle antecknas som mötets slutsatser. Mötet kunde därmed inte enas om några slutsatser. Trots det var mötesresultatet mycket givande eftersom kärnfrågorna som skiljer arbetstagare och arbetsgivare identifierades – liksom att ILO måste ta itu med de här frågorna på allvar (se Facket kräver att ILO vidtar omfattande åtgärder rörande osäkra jobb). Av regeringarnas argumentation framgick också att åtminstone vissa myndigheter är oroade över bemanningsföretagens tillväxt.

Bemanningsföretagen har trappat upp sin globala lobbykampanj (se Stoppa bemanningsföretagens globala frammarsch!) och de kommer tillbaks till ILO, precis som de fortsätter med sin lobbying för att regeringar och stater ska göra det lättare för dem att expandera. Bemanningsföretagens internationella branschorganisation Ciett beskriver sig själv i senaste numret av sin tidskrift som ”the voice for labour choice” (”språkröret för arbetskraftens valfrihet”). Detta upprepades som ett mantra under de båda mötesdagarna: arbetstagarna väljer allt oftare tidsbegränsade jobb, alltså tillgodoser bemanningsföretagen ett konkret konsumentbehov...

Facket å sin sida har på alla nivåer inriktat sig alltmer på att slå tillbaks bemanningsföretagens invasion av arbetsmarknaden genom att organisera, förhandla och med politiska medel försöka begränsa branschens härjningar. På mötet var arbetstagargruppen kristallklar med att bemanningsföretagen måste sluta betraktas som en isolerad sektor hos ILO och istället placeras i ett sammanhang som inbegriper arbetstagare och arbetsgivare i alla sektorer. Som mötets ordförande noterade måste ”alla spelarna” involveras.