Är nanomaterialen vår tids asbest?

I en artikel nyligen i den amerikanska tidskriften för arbetsmedicin American Journal of Industrial Medicine beskrivs det första dokumenterade fallet av en arbetsrelaterad sjukdom som orsakats av hanteringen av nanomaterial. Det rör sig om en 26-årig kvinnlig kemist ”som arbetat med nanopartikelpulver av nickel som vägts upp och hanterats på en labbänk utan några skyddsåtgärder”. Efter en veckas hantering av små mängder av pulvret uppvisade kemisten symtom i näsa och hals samt hudirritation. Efter en kort tids arbete med de extremt små partiklarna hade hon utvecklat nickelöverkänslighet. Symtomen kvarstod även när hon slutat hantera materialet och bytte våningsplan, och hon blev inte bättre förrän hon lämnade byggnaden helt och hållet.

”Hon kan aldrig arbeta i den byggnaden igen”, sa en av studiens medförfattare som kallade fallet ”det första väldokumenterade fallet där en arbetstagare som hanterar nanopartiklar på en produktionsanläggning i USA ut drabbats av allvarliga hälsoeffekter”.

Nanomaterial tillverkas genom att naturliga och syntetiska material manipuleras på atom- och molekylnivå. Redan den minimala storleken höjer nanomaterialens eventuella toxiska effekter, eftersom de potentiellt är mer reaktiva än sina mer storskaliga motsvarigheter. Partiklar på nanonivå kan lättare absorberas av kroppen och passera blod-hjärnbarriären. Och ännu finns ingen erkänd metod för att begränsa, kontrollera eller ens mäta mänsklig exponering för nanomaterial och nanoprocesser på eller utanför arbetsplatsen. Trots de uppenbara riskerna introduceras snabbt nya produkter med nanoinnehåll och tusentals arbetstagare exponeras för oreglerade och till och med oidentifierade risker.

Enligt amerikanska forskningscentret och tankesmedjan Woodrow Wilson Centers projekt om ny nanoteknik lanseras uppskattningsvis tre till fyra livsmedelsprodukter dagligen som innehåller nanomaterial på marknaden. I en ny studie från miljöorganisationen Jordens Vänner (Tiny Ingredients, Big Risks [Små ingredienser, stora risker]) presenteras en omfattande lista över livsmedel och snacks med oredovisat nanoinnehåll från till exempel Coca-Cola, Danone, Hershey, Kellogg’s, Mondelez, Nestlé, PepsiCo och Unilever. Alla de här produkterna innehåller nanotitandioxid, ett ämne som i studier visat sig innebära hälsorisker och bland annat skada DNA, påverka cellernas och immunsystemets funktion och eventuellt vara cancerframkallande vid inandning.

Är nanomaterialen vår tids asbest? Precis som med asbest är det möjligt att hälsoskadorna upptäcks endast långt i efterhand. Men de potentiella riskerna är vi redan medvetna om. Nu behövs åtgärder för att skydda mot exponering på arbetsplatsen. Till att börja med måste livsmedelstillverkare och andra producenter redovisa för anställda, konsumenter och tillsynsmyndigheter vilka nanomaterial de idag använder, deras specifika tillämpningar, vilka studier som gjorts för att bekräfta att de inte innebär någon risk för arbetsmiljön och naturen samt vilka konkreta åtgärder som vidtagits för att begränsa exponeringen för den enorma floran av risker. Nu mer än någonsin behövs ett stopp för kommersialiseringen av nanoprodukter och nanoprocesser.