Glöm aldrig massakern på Himmelska fridens torg

Uppskattningsvis 180 000 Hongkongbor deltog i högtidlighållandet av massakern på Himmelska fridens torg 4 juni. Som alltid medverkade Kinas enda fria fackförening, HKCTU, i den offentliga minnesceremonin. På fastlandet hade säkerhetspolisen förberett sig för dagen med en landsomfattande våg av preventiva gripanden. Dessutom hade internet och sociala medier rensats på alla hänvisningar till händelserna för 25 år sedan.

Den 4 juni är dagen för både det brutala tillslaget mot demokratirörelsen och den fria arbetarrörelsens återkomst i Kina. Så varför har omvärlden bagatelliserat och rentav glömt detta viktiga datum?

Hongkong, 4 juni 2014

Världens rikaste länder är idag beroende av att Kinas regering och kinesiska företag förser dem med avkastning på kapital och ett konstant flöde av billiga importerade konsumtionsvaror. De behöver detta för att finansiera det egna sociala misslyckandet på hemmaplan. Det är knappast förvånande – men inte heller acceptabelt – att beroendeförhållandet formar utrikespolitiken gentemot en regim vars makt vilar på förtryck av demokratiska och mänskliga rättigheter. Arbetarrörelsen har sina egna, helt väsensskilda principer, till exempel solidaritetsprincipen. Agerar våra fackföreningar i solidaritet med arbetarnas kamp i Kina?

Arbetarna trädde fram som en oberoende, självständigt organiserad kraft i demokratirörelsen 1989 i samband med bildandet av de fria fackliga federationer (WAF) som mobiliserade arbetare som deltog i protesterna och demonstrerade till försvar för demokratikampen på Himmelska fridens torg. ”Vi är anhängare till demokratirörelsen”, förklarade WAF i maj 1989. De fackligt aktiva betalade ett högt pris för sitt engagemang. En del av dem är fortfarande i fängelse eller arbetsläger.

Mycket har förändrats i Kina sedan 1989. Men regimens grundläggande fientliga inställning till arbetarklassens fria organisering är samma nu som då. Centralorganisationen ACFTU är idag en ofta sedd gäst på internationella fackliga möten trots att den fortfarande kontrolleras av det regerande kommunistpartiet.

De folkliga protesterna i Kina har aldrig förut varit så omfattande. I synnerhet sedan den stora strejkvågen i bilindustrin 2010 engagerar sig landets arbetare regelbundet i betydande strejker och massprotester. Medborgarinitiativ tar modigt upp kampen mot korruption, jordstöld och den enorma miljöförstöring som följer i spåren på diktaturens förtryck av demokrati och mänskliga rättigheter. ACFTU:s främsta uppgift är att tygla missnöjet, inte främja arbetarnas intressen. Arbetare som spontant försvarar rättigheterna för sig och sin klass anses bryta mot lagen.

I maj i fjol arresterades migrantarbetaren Wu Guijun. Han hade i nio år arbetat på en möbelfabrik i Shenzhen när han greps av polisen och åtalades för att ha ”organiserat en folksamling för att störa ordningen”. I själva verket hade arbetarna på fabriken valt en grupp företrädare som skulle förhandla med arbetsgivaren inför en förväntad nedläggning och produktionsflytt till en fabrik i inlandet. Arbetarna kontaktade ACFTU och bad om hjälp, men ACFTU struntade i dem. Efter en kort strejk vände sig arbetarna till stadens styre och bad dem ingripa. Då grep polisen deras ledare, bland annat Wu Guijun.

Åtalet mot Wu Guijun lades inte ner förrän 9 juni, när han suttit fängslad i ett år utan att få träffa sin familj. Flera gånger fylldes domstolen av fackligt aktiva och arbetsrättsaktivister under rättegången mot honom. IUL arrangerade en internationell solidaritetskampanj som ledde till att tusentals protestbrev skickades till myndigheterna. Från ACFTU hördes inte ett ord.

Wu Guijun tillbringade ett år i häkte för att han försvarade strejkrätten. I årets val av arbetstagarrepresentanter till ILO-styrelsen fick ACFTU flest röster. Räknar alltså delar av den internationella fackföreningsrörelsen verkligen med att ACFTU ska försvara strejkrätten och andra grundläggande rättigheter mot arbetsgivarnas oupphörliga attacker? Den statskontrollerade kinesiska centralorganisationen försvarar dem ju inte ens på hemmaplan!

Kinas väldiga arbetarklass befinner sig mitt i en kollektiv massaktion för att mejsla ut och försvara sina intressen. Protestvågen kommer slutligen att mynna ut i organisationer som kan utmana den maktstruktur som hittills hållit dem i styr. Vår uppgift är att bidra med stöd och solidaritet.

Den 4 juni är en del av arbetarrörelsens gemensamma arv. Kinas härskare håller sig kvar vid makten med hjälp av glömska och förtryck. Kommer Kinas arbetare idag och i framtiden att betrakta fackföreningar som ”anhängare till demokratirörelsen”? Eller ska de istället se dem som organisationer som fläckats av kontakten med ett ACFTU som är en oskiljaktig del av den maktapparat som brutalt slog till mot modiga arbetare och studenter för 25 år sedan?