Försvaret av demokratin i Indonesien

Installationen av Indonesiens demokratiskt valda president Joko Widodo (”Jokowi”) 20 oktober var den största segern för demokratin i landet sedan Suhartodiktaturen föll 1998. Det stora ligger inte i vem som vann presidentvalet i juli, utan vem som förlorade. Den före detta generalen Prabowo Subianto förlorade med knapp marginal efter att ha gått till val på en politik som hånade demokratin, kallade den ineffektiv och irrelevant för folket och lovade en återgång till Suhartoregimens Nya ordning. Suharto – som styrde Indonesien med järnhand i 32 år – var faktiskt ett viktigt inslag i Prabowos valkampanj och den forna diktatorns bild syntes på affischer i hela landet.

Prabowo som en gång i tiden var Suhartos svärson är själv ökänd för sina människorättsbrott och var till exempel inblandad i kidnappningen av ett antal människorättsaktivister som sedan försvann 1998 och för att ha organiserat massmord i Östtimor. Trots människorättsbrotten och ett öppet engagemang för att avskaffa demokratin och återupprätta diktaturen fick Prabowo kraftfullt stöd av några av de största facken i Indonesien. De aktuella facken är skeptiska till mänskliga rättigheter som de anser ligga utanför fackets intressesfär och ställde sig officiellt bakom Prabowo, vilket utlöste den värsta krisen för fackföreningsrörelsen i Indonesien sedan Suhartoregimens fall för 16 år sedan. Bland förbunden som stödde Prabowo fanns några av landets största, internationellt organiserade industrifack, vilket ledde till en kris för den internationella fackliga rörelsen.

När Prabowo förlorade valet i juli mobiliserade de här facken tiotusentals arbetare i protestaktioner mot valresultatet och förklarade att de tänker störta Jokowis regering. Och detta trots att Jokowis socialpolitik är radikal och bland annat omfattar fri sjukvård och skola för låginkomstfamiljer, stöd till de fattigaste samhällena, satsningar på kollektivtrafik, offentlig sektor och bekämpning av korruption i regering och myndigheter. Allra viktigast är Jokowis tydliga ställningstagande för demokratin och för att den ska fungera. Men just det är precis vad facken mobiliserar emot. När Prabowo överklagande av valresultatet till slut avvisades av valkommissionen förklarade han att direkta val inte längre ska hållas i Indonesien. Istället vill han införa det system för politiska tillsättningar som rådde under Suhartodiktaturen. Återigen ställde sig vissa fack bakom Prabowos angrepp på demokratin.

Jämför detta med den modiga kampen för demokrati i Hongkong, där hundratusentals människor demonstrerar för rätten till direkta val. Kinas enda fria fackförening HKCTU gick i spetsen för protesterna och uppmanade till generalstrejk 29 september. Vi i IUL är väldigt stolta över våra medlemmar i Hongkong som deltog i strejken och stödde demokratikampen.

I Indonesien är vi stolta över att våra medlemmar inte tillhör de förbund som officiellt ställt sig bakom Prabowo och mobiliserat mot demokratin. Om våra medlemsförbund gjort detta hade de hamnat på direkt kollisionskurs med IUL:s principer och värderingar och uteslutits. Det är helt enkelt inte möjligt för ett fack att tillhöra IUL och samtidigt stödja en befintlig eller framtida diktator. 2012 bekräftade den 25:e IUL-kongressen att fack måste organisera för att ”återvinna en meningsfull demokratisk kontroll över de ekonomiska krafter som utformar våra liv” och ”stå sida vid sida med dem som fortfarande försöker införa de viktigaste politiska och demokratiska rättigheterna i sina länder”. Detta var ingen motion utan en brådskande uppmaning att återuppbygga och försvara det demokratiska system som är grunden för alla våra mål som facklig rörelse. Därför demonstrerade våra medlemmar i Hongkong till stöd för demokratin och därför demonstrerade inte våra medlemmar i Indonesien till stöd för diktaturen.

Kampen är långt ifrån över i Indonesien och president Jokowis regering står inför en permanent kris när elitens politiska och militära intressen försöker återupprätta Suhartodiktaturens Nya ordning. Indonesiska fackföreningar värda namnet måste fortsätta kämpa för att försvara demokrati och demokratiska rättigheter mot detta hot. Och vi måste stödja dem internationellt.