Home

Genombrott i Grekland? Åtstramningar och solidaritet

13 January 2015 Editorial
Utskriftsvänlig version

Grekland håller parlamentsval 25 januari och vänsterpartiet Syriza – som konsekvent sagt sig vilja skriva ner statsskulden och stoppa åtstramningarna – leder i opinionsmätningarna. Trojkan Internationella valutafonden (IMF), EU-kommissionen och Europeiska centralbanken (ECB) varnar för ”hotet” att Syriza vinner valet och har uttalat kraftfullt stöd för den sittande grekiska koalitionsregeringen och lovat ytterligare ekonomiskt stöd om nyvalet leder till en medgörlig regering. En seger för Syriza är verkligen ett hot mot de europeiska och globala sparpaketens strypgrepp och bör därför välkomnas och aktivt stödjas.

De senaste fyra åren har landet påtvingats en rad väldigt stränga sparpaket av trojkan IMF-EU-ECB som ett villkor för nödlånen till bankerna och statskassan. Efter påtryckningar från trojkan sänktes minimilönen med 22 % och med 32 % för arbetstagare under 25. Kollektivavtal har rivits upp i flagrant strid med EU-lagar och internationella lagar. Offentliga sektorn har plundrats och det råder brist till och med på basläkemedel. Ekonomin har krympt med 25 % jämfört med före krisen, en förstörelse på en nivå som i vanliga fall förknippas med krig. En fjärdedel av arbetskraften är arbetslös och ungdomsarbetslösheten är över 50 %. Allt fler är undernärda och barnadödligheten stiger.

Föga förvånande har åratal av åtstramningar bara gjort det svårare för landet att betala statsskulden som idag ligger på ohanterliga 175 % av BNP – en ökning med 34 % sedan 2010. Grekland har helt enkelt inte resurser nog att betala sin statsskuld, något som till och med IMF motvilligt insett. Att eurozonen tvingats ner i deflation av åtstramningarna förvärrar problemet. Ändå envisas trojkan IMF-EU-ECB med att låta plundringen fortsätta trots att det orsakar enorma sociala och ekonomiska skador.

Allt det här hade kunnat förutsägas. Och hela tiden fanns tänkbara alternativ. En genomgripande skuldsanering kopplad till ökade offentliga investeringar i krisens tidiga skede skulle ha varit betydligt mindre smärtsam inte bara i Grekland. Minskade offentliga utgifter har aldrig lyft ett land ur recession. Så kallad ”interndevalvering” – där lönerna sänks för att exporten ska bli mer konkurrenskraftig – var aldrig en rimlig lösning på den ekonomiska skuldkrisen. Landets negativa handelsbalans har förbättrats men enbart för att importen minskat kraftigt på grund av den dramatiska nedgången i konsumtion.

Om trojkan fortsätter med mer av samma medicin – och inte bara i Grekland – så är det för att de vill förverkliga ett politiskt projekt: överallt måste offentlig sektor, fackets inflytande och levnadsvillkoren skäras ner och bolagsskatten sänkas. Eventuella skattemässiga hål täpps till med privatiseringar.

Åtstramningarna beror inte på dåliga kunskaper om makroekonomi eller att ”den sociala dialogen” misslyckats: de är en medveten plan för att ge företagen mer makt. Det är ett projekt som testats och fintrimmats i årtionden i utvecklingsländer, överallt med katastrofala följder.

Första gången det prövades i EU var när de extrema sparpaketen genomfördes i Estland och Lettland efter finanskrisen 2008. Trots årtionden av tilltagande instabilitet och allt värre kriser var den försvagade arbetarrörelsen inte beredd på krisen och oförmögen att formulera och i praktiken omsätta ett konsekvent vänsteralternativ. De socialdemokratiska partierna hade länge och till och med aktivt bidragit till att införa den nya skattemässiga och politiska läran. Det vållade ingen större debatt i Sverige när de baltiska ländernas ekonomier plundrades för att rädda svenska banker. Arbetstagarna i de drabbade länderna lämnades åt sitt öde utan något verkligt stöd.

Utan något effektivt motstånd spred sig åtstramningarna genom Europa: först till Grekland, sedan till Spanien och Portugal och vidare norrut. Samtidigt beredde sparpaketens framfart väg för en allt mer aggressiv, rasistisk och främlingsfientlig höger med ytliga lösningar på krisen i den rådande ordningen.

Syriza har sina rötter i ett folkligt uppror – och det upproret ska uppmuntras. Men en valseger 25 januari kommer omedelbart att utlösa omfattande ekonomiska sanktioner. Även om partiet lyckas bilda en koalitionsregering – och det finns starka krafter som vill hindra detta – har problemen bara börjat. Att omförhandla lånen blir svårt. Och Grekland kanske inte har något annat val än att lämna euron, vilket skulle leda till en enorm kapitalflykt. Spanien och Portugal skulle dessutom genast hamna under stor press eftersom val ska hållas där senare i år och den spanska uppstickaren Podemos har blivit en bärare av framtidstro, precis som Syriza.

Valet i Grekland är ett tänkbart genombrott. Men en vänsterregering kommer att behöva massiv förståelse och uppbackning från utlandet för att kunna genomföra sin politik. Facket måste gå i bräschen för att skapa den sortens internationellt stöd.