Vi behöver globala normer för att stoppa våldet mot kvinnor

Angrepp på kvinnors värdighet och säkerhet på arbetsplatsen och i samhället blir allt vanligare. Få regeringar eller arbetsgivare vill på allvar göra något för att stoppa dem. Det är därför viktigt att facket aktivt ställer sig bakom FN:s specialrapportör om våld mot kvinnor, som efterlyser ett universellt, juridiskt bindande instrument på FN-nivå.
Hur många fler rapporter och bevis som pekar på sambandet mellan osäkra anställningsformer och sexuella trakasserier på jobbet behövs för att den grundläggande rättigheten till en säker arbetsplats ska respekteras? Hur många fler studier som dokumenterar lidandet och de samhällsekonomiska förlusterna som genereras av könsrelaterat våld? Hur många fler rapporter om våld mot kvinnor och flickor i väpnade konflikter behövs för att övertyga stater och regeringar att de måste skydda kvinnor och barn mot sådana övergrepp?

På internationella kvinnodagen 2015 samlas IUL-förbund i region Asien/Stillahavet under banderollen ”Women for Peace” (”Kvinnor för fred”) som ett svar på upprustningen i regionen och en militarisering av politiken som hotar demokratin och ytterligare försvagar kvinnors ställning och kampen för jämställdhet.

I en resolution i FN:s säkerhetsråd i oktober 2000 konstaterades att kvinnor och barn allt oftare är måltavlor i väpnade konflikter. Resolutionen framhöll ”kvinnornas stora betydelse för att förebygga och lösa konflikter och skapa fred” samt att kvinnor måste engageras fullt ut i beslutsfattandet kring konfliktförebyggande och konfliktlösning. 15 år senare har den strategiska användningen av våld mot kvinnor ökat, samtidigt som flertalet kvinnor fortfarande saknar varje inflytande över de konfliktförebyggande åtgärderna.

Könsrelaterat våld förpassas fortfarande till den så kallade privata sfären, vilket leder till att ytterst få resurser ägnas åt att stoppa det eller engagera kvinnor i viktiga beslutsprocesser. Årtionden av icke-bindande lagstiftning och ”frivilliga initiativ” har inte lyckats åstadkomma vad FN:s specialrapportör kallar ”rimliga reaktioner och ansvarsskyldighet vid fall av våld mot kvinnor, som är ett allmänt erkänt omfattande och systematiskt brott mot de mänskliga rättigheterna”. Situationen kommer inte att förändras förrän regeringar tar itu med könsdiskrimineringens grundorsaker och tillämpar lagar, riktlinjer och program som verkligen främjar jämställdhet.

Facket spelar en nyckelroll i den fortsatta kampen för kvinnors mänskliga rättigheter, värdighet och säkerhet på nationell och internationell nivå. Det saknas än idag en ILO-norm med specifik inriktning på könsrelaterat våld på arbetsplatsen. ILO:s styrelse sköt i fjol två gånger upp ett svar på arbetstagargruppens uppmaning att placera det könsrelaterade våldet på agendan för en normgivningsprocess.

I år fortsätter vi trycka på för att få upp våld mot kvinnor på avtalsförhandlingarnas dagordning. Och vi kämpar vidare mot alla former av könsrelaterad diskriminering. Samtidigt måste vi genom organisering säkerställa att kravet på jämställdhet äntligen uppmärksammas och omsätts i globala normer, till att börja med inom ILO.