Lockoutens återkomst

Efter årtionden av tillbakagång gör nu lockouten comeback som arbetsgivarnas favoritvapen. Lockouten är inte längre ett svar på strejker eller krav från de anställda, som den tidigare var. Idag används lockouten alltmer offensivt, med stöd av lagändringar som begränsar fackets makt och användningen av strejker eller försvagade tillämpningsmekanismer i arbetsmarknadssystem som förut skyddade arbetstagarna. Det har därför blivit vanligare med lockouter. Och de varar längre när arbetsgivarna kräver allt större eftergifter.

Aggressiva lockouter har präglat hela den globala livsmedelsindustrin, från Nya Zeelands köttproduktion till spannmåls-, stärkelse- och sockerproduktionen i USA. BCTGM i USA har genomlidit tre långvariga, brutala lockouter på stora företag de senaste fyra åren. Men livsmedelsindustrin är inte unik. Lockouten är på frammarsch i många sektorer och många länder.

Den gemensamma nämnaren i de här allt vanligare maktuppvisningarna från arbetsgivarens sida är deras offensiva funktion. Arbetstagare lockoutas inte av arbetsgivare som kämpar mot sjunkande vinster. Många av företagen som tillgriper lockoutvapnet gör rekordvinster. De lockoutar för att de kan. Det är en reaktion på en förändrad maktbalans, som i sin tur syftar till att ge kapitalet ännu mer makt. Det är ett verktyg för att krama tvåsiffrig avkastning ur arbetstagarna och samtidigt försvaga dem som motpart.

I de flesta länders arbetsmarknadsstatistik blandas strejker och lockouter ihop under rubriken arbetsnedläggelser”. I statistiken är förlorade arbetsdagar förlorade arbetsdagar oavsett om de beror på strejk eller lockout. Det är omöjligt att skilja det ena från det andra. Och en generell nedgång i arbetsnedläggelser kan dölja att lockouterna ökar. Men för arbetstagaren som drabbas av lockoutoffensiven är det inte svårt att skilja mellan de båda.

Det pånyttfödda kapitalets växande aptit på lockouter döljs av slarvig statistik. Arbetstagarna kan inte kosta på sig sådant slarv. De måste vara tydliga med lockoutens ställning i internationell lag, och alldeles speciellt i internationell människorätt.

Strejkrätten följer av föreningsfriheten och är en mänsklig rättighet som formuleras i grundläggande mänskliga rättighetsinstrument. Den senaste 60-årsperioden har ILO utvecklat en omfattande rättspraxis där strejkrätten konkret kopplas till konvention 87. Utan strejkrätten kan arbetstagarna aldrig ha någon effektiv föreningsfrihet. Arbetstagarens rätt till föreningsfrihet genom att bilda fackföreningar fastställs i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. I samband med föreningsfrihet är arbetstagarnas strejkrätt konkret uttryckt i konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. ILO-konvention 87 ingår i den traditionella, internationella människorätten.

Inget av de här instrumenten säger något om lockouter eller arbetsgivarnas ”rättigheter”. Ingenstans i ILO:s rättspraxis sätts likhetstecken mellan arbetstagarnas strejkrätt och arbetsgivarnas lockouter. ILO har ingen rättspraxis vad gäller arbetsgivares ”rätt” att lockouta, vare sig i konvention 87 eller någon annanstans. Regeringar får förbjuda, legalisera eller begränsa lockouter. Men de kan inte göra det med hänvisning till ILO eller andra internationella människorättsinstrument.

Det juridiska stödet för möjligheten att genomföra en lockout varierar i olika länders lagstiftning. Men en lockout är ingen mänsklig rättighet. Arbetstagare som kollektivt undanhåller sin arbetskraft, å andra sidan, utövar en grundläggande mänsklig rättighet. Arbetstagares mänskliga rättighet att bilda fackföreningar och strejka, som ett uttryck för föreningsfrihet, grundar sig på ett öppet erkännande av att löntagarna befinner sig i ett förhandlingsmässigt underläge gentemot kapitalet. Lockouten är ett osminkat uttryck för klass och makt. Och det är viktigt att påminna om denna grundläggande skillnad i en tid när strejkrätten inte bara undergrävs av en mängd restriktioner i de flesta länder utan dessutom angrips i ILO och på annat håll.