Läcka avslöjar storföretagens kupp i förhandlingarna om Stillahavsländernas frihandelsprogram

Det läckta investeringskapitlet i Stillahavsländernas frihandelsprogram TPP – det gigantiska handels- och investeringsavtal som just nu förhandlas mellan USA och elva Stillahavsländer (Australien, Brunei, Kanada, Chile, Japan, Malaysia, Mexiko, Nya Zeeland, Peru, Singapore och Vietnam) – bekräftar helt och hållet vad IUL och många andra kritiska röster redan sagt om TPP och liknande avtal. Det är en maktkupp där storföretagen vill utvidga de transnationella investerarnas räckvidd och inflytande, en kupp som medvetet och vilseledande förpackas som ett ”handelsavtal”.

Investeringskapitlet, som publicerades av WikiLeaks (på engelska) 25 mars tillsammans med en detaljerad analys av amerikanska konsumentorganisationen Public Citizen, utvidgar investerarnas möjlighet att genomdriva sina krav i hemliga domstolar som direkt kan ifrågasätta lagar och regler samt domstolars, tillståndsmyndigheters och patentverks beslut på nationell och subnationell nivå i länder som undertecknat avtalet. Med hjälp av ett parallellt rättssystem ska transnationella investerare kunna stämma regeringar och begära ”ersättning” för lagstiftningsåtgärder eller regelverk som påverkar den nuvarande eller förväntade framtida vinsten. Skiljedomsförfarandet ISDS är en mekanism för att lösa tvister mellan stater och investerare som funnits i regionala och bilaterala avtal sedan det Nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA 1996. Det har visat sig vara ett ytterst effektivt sätt att kringgå regeringars möjlighet att skydda miljön, arbetstagares och konsumenters hälsa och säkerhet, billiga läkemedel, offentlig hälso- och sjukvård och statsägd jord och offentliga medel, och göra det svårt att främja ren energi och lokal livsmedelsproduktion och reglera kapitalflöden för att åstadkomma ekonomisk stabilitet. (Konkreta exempel finns i IUL:s broschyr Handelsavtalen som hotar demokratin.)

Den läckta texten innehåller de värsta skrivningarna från tidigare liknande fördrag och gör det möjligt för företagen att kräva ersättning för så kallad ”indirekt expropriering” till följd av nya regler eller åtgärder som en regering vidtar och som eventuellt kan påverka lönsamheten med utgångspunkt i den ”förväntade” framtida vinsten. Storföretagens krav på ”mininormer för behandling” tvingar fram ett bindande löfte om ”att inte förändra den rättsliga och affärsmässiga miljö i vilken investeringen har gjorts”. Företagen kan alltså inte endast ifrågasätta befintliga lagar och regler. Med ISDS kan de dessutom begära skadestånd för ”förväntade förluster” till följd av eventuella lagar och regler som en regering inför i framtiden. Skyddet för investeringar var en gång i tiden begränsat till fastigheter. Nu utvidgas det till att omfatta även immaterialrätt, finansiella tillgångar och tillståndshandlingar.

Trots det omfattande motståndet mot TPP och det besläktade transatlantiska partnerskapet för handel och investeringar, TTIP – som samtidigt förhandlas mellan USA och EU – och en exempellös offentlig debatt om i synnerhet ISDS-mekanismen, så visar Public Citizens analys att det läckta investeringskapitlet i själva verket ger ännu mer makt åt investerarna än den tidigare versionen som läcktes 2012. Investeringar är fortfarande föremål för förhandling i TTIP och något utkast har ännu inte presenterats. Men kapitlet i TPP ger en god inblick i vad vi kan vänta oss.

Företagens ”rättigheter” som investerare är kärnan i båda avtalen. De är inga handelsavtal. Och de är inga avtal om de anständiga jobb vi behöver.

ISDS-reglerna är ett ohyggligt vapen som gör de rika ännu rikare och urholkar demokratin. Men handels- och investeringsavtalen innehåller också andra mekanismer för att nå det målet – till exempel regler för lösning av mellanstatliga investeringstvister. Och dessutom kan investerarnas krav genomdrivas med hjälp av kontrakt. Den nyliberala amerikanska tankesmedjan Cato Institute har gett storföretagens lobbyister rådet att i tystnad överge ISDS-reglerna eftersom de väckt så starkt motstånd i debatten, och istället försöka nå sina mål i avtalsförhandlingarna med hjälp av de här andra mekanismerna. Den slutsats som motståndarna till avtalen ska dra av allt detta är att avtalen som helhet måste förkastas. Storföretagens agerande är ett angrepp på demokratin.