Redaktionellt: Lockoutens återkomst

Efter årtionden av relativ nedgång har lockouter återvänt som arbetsgivarnas favoritvapen. Lockouter är inte längre ett svar på strejker eller arbetstagarnas krav, vilket var fallet förr i tiden, utan de är alltmer offensiva och uppmuntras av lagändringar som begränsar fackföreningarnas makt och strejker och/eller en försvagning av mekanismerna för att upprätthålla de system för industriella relationer som en gång i tiden skyddade arbetstagarna. Som ett resultat av detta har strejkerna blivit vanligare och varar längre eftersom arbetsgivarna kräver allt större eftergifter.

Aggressiva lockouter har drabbat hela den globala livsmedelsindustrin, från köttproduktion i Nya Zeeland till spannmåls-, stärkelse- och sockerproducenter i USA. BCTGM i Förenta staterna har varit tvunget att kämpa mot tre långvariga, brutala lockouter på stora företag under de senaste fyra åren. Men livsmedelsindustrin är inte unik - lockouter ökar inom många sektorer och i många länder.

Den gemensamma nämnaren för dessa växande uppvisningar av arbetsgivarens makt är deras offensiva funktion. Arbetstagarna lockoutas inte av arbetsgivare som kämpar med minskade vinster; många företag som använder lockouter har rekordstora vinster. De gör det för att de kan. Det är ett svar på en förskjuten maktbalans och i sin tur en hävstång för att ytterligare öka kapitalets makt. Det är ett verktyg för att få ut tvåsiffriga vinster samtidigt som arbetstagarnas förmåga att effektivt mobilisera sig minskar ytterligare.

De flesta nationella system för insamling av arbetsstatistik sammanfattar strejker och lockouter under rubriken "arbetsstopp". I dessa siffror är förlorade arbetsdagar förlorade arbetsdagar, oavsett om det beror på strejk eller lockout. Det finns inget sätt att skilja mellan de två, och en allmän minskning av antalet arbetsnedläggelser kan dölja en ökning av antalet lockouter. Arbetstagare som drabbas av arbetsgivarnas lockoutoffensiv kan och gör skillnad mellan de två.

Slarvig statistik döljer den brutala verkligheten om det återuppståndna kapitalets växande aptit på lockout. Arbetstagarna har inte råd att vara slarviga och måste vara klara över lockouternas status i internationell rätt, och särskilt i internationell rätt om mänskliga rättigheter.

Strejkrätten, som är en följd av föreningsfriheten, är en rättighet som fastställs i grundläggande instrument för mänskliga rättigheter. Under de senaste sex decennierna har ILO utvecklat en omfattande rättspraxis som särskilt kopplar strejkrätten till konvention 87. Utan denna rättighet kan det inte finnas någon effektiv föreningsfrihet för arbetstagare. Arbetstagarnas rätt till föreningsfrihet genom att bilda fackföreningar fastställs i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och i den internationella konventionen om medborgerliga och kulturella rättigheter. När det gäller föreningsfriheten anges arbetstagarnas rätt att strejka särskilt i den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Konvention 87 är en del av den internationella sedvanerätten om mänskliga rättigheter.

Inget av dessa instrument nämner lockouter eller arbetsgivarnas "rättigheter". Ingenting i ILO:s rättspraxis fastställer likvärdiga rättigheter för arbetstagare att strejka och arbetsgivare att lockouta. Det finns ingen ILO-juridik om arbetsgivares "rätt" till lockout, vare sig i samband med konvention 87 eller i något annat sammanhang. Regeringar kan förbjuda lockout, legalisera eller begränsa den, men de kan inte göra det med hänvisning till ILO eller andra internationella instrument för mänskliga rättigheter.

Möjligheten att genomföra lockout är ett rättsligt krav som i varierande grad kan verkställas i nationella rättssystem, men det finns ingen mänsklig rättighet till lockout. Arbetstagare som kollektivt drar tillbaka sin arbetskraft utövar däremot en grundläggande mänsklig rättighet. Arbetstagarnas mänskliga rättighet att bilda fackföreningar och strejka, som ett uttryck för föreningsfriheten, grundar sig på det uttryckliga erkännandet att löntagare står i ett ojämlikt förhandlingsförhållande gentemot kapitalet. Lockouten är ett naket uttryck för klassmakt, och det är viktigt att påminna om denna grundläggande distinktion i en tid då strejkrätten, som redan är hämmad av många begränsningar i de flesta länder, attackeras av ILO och på andra håll.