Investerare är nöjda. Europeiska centralbanken, makten i centrum för världens största bankkluster, har åtagit sig att stödja finansiellt bundna regeringar i euroområdet genom obegränsade obligationsköp. Detta bör i princip sänka räntorna och minska lånekostnaderna. Men det kommer med ett högt pris: regeringar som begär centralbanksstöd måste registrera sig för ytterligare jobb inom den offentliga sektorn och utgiftsnedskärningar.
ECB-tjänstemannen Jörg Asmussen betonade att obligationsköp "kommer att ske först när landet vidtar tuffa reformåtgärder. Det är en nödvändig förutsättning för att ECB ska kunna agera." IMF-chefen Christine Lagarde förstärkte budskapet genom att "välkomna" stödet på obligationsmarknaderna kopplat till "makroekonomiska anpassningsprogram och att hålla fast vid de tillhörande strukturella och finanspolitiska reforminsatserna".
Det är ett välbekant mönster vid det här laget. Brinksmanship har varit ECB:s val av vapen i ett massivt angrepp på offentliga tjänster, sociala rättigheter och kollektiva förhandlingar, som organiserats i samarbete med Europeiska kommissionen och IMF (trojkan). I alla skeden av den växande krisen har ECB tidsbemötet sina ingripanden för maximalt chockvärde för att stärka åtstramningssystemet, spekulativa attacker har varit helt förutsägbara med tanke på hur räddningsaktionerna har organiserats. Men ekonomisk "smitta" får spridas. Först då, när marknaderna hotar att gå överstyr och opinionen har bedövats av en mediespärr som hotar en förestående katastrof, vidtar ECB åtgärder – i utbyte mot fler nedskärningar i de offentliga utgifterna och mer avregleringar,
Detta cyniska och farliga spel har redan orsakat onödiga umbäranden för miljontals arbetande människor, och vi har just blivit lovade mer. Fackföreningarna måste helt klart förkasta detta förgiftade räddningspiller och kräva en radikal förändring av politiken.
ECB har enorma resurser till sitt förfogande. I varje skede av den växande krisen har landet haft pengar och mekanismer för att slå tillbaka spekulanterna. Det har också resurser att förankra det offentliga investeringsprogrammet, som är det verkliga redskapet för att bekämpa krisen och alternativet till åtstramningar. Beslutsfattarna vet att massiva utgiftsnedskärningar påskyndar arbetslösheten och belastar de offentliga finanserna ytterligare. De vet också att successiva räddningsaktioner har lämnat regeringarna för att absorbera de förödande kostnaderna för privata förluster. Men de har en läxa att lära ut och ett uppdrag att utföra.
Tidigare i år delade ECB ut en biljon euro i praktiskt taget räntefria lån till den privata banksektorn – utan några förbehåll. Det har ännu inte förts någon offentlig redovisning av hur dessa pengar användes (i själva verket har ECB erkänt att det inte har en aning). Ändå är de offentliga finanserna i länder som underkastar sig räddningsaktionerna föremål för mikroskopisk granskning för att se till att hela måttet av smärta tillfogas och att dekret tillfälligt införs för att upphäva arbetstagarnas rättigheter som är inskrivna i EU-avtal och internationella fördrag.
Fallet med den försvinnande biljonen är inte det enda olösta mysteriet i euroområdet. Vilka var till exempel den verkliga effekten på privata grekiska obligationsinnehavare i skuldsaneringen i februari 2012 – den berömda "hårklippningen"? Många av dessa obligationer köptes billigt för att leverera astronomiska räntor och försäkrades sedan mot förluster genom bytesswappar. Vem förlorade, vem vann och var står saker och ting nu? Hur mycket rikedom har sållats ut ur länder som påstås ha fått ekonomiskt "stöd" under trojkan?
Dessa frågor har ingen plats i den rådande berättelsen, enligt vilken icke-politiska teknokrater kämpar tappert för att kämpa med de anonyma krafterna på "marknaden". I själva verket driver ECB och dess allierade en djupt politisk agenda, vars hjärta är ett projekt för att rulla tillbaka eller eliminera de sociala framstegen under det senaste halvseklet.
Denna dagordning måste utmanas och besegras, i första hand genom att organisera sig för att förkasta det senaste programmet för ännu mer utarmning och genom att trappa upp protesterna mot åtstramningar.
Ja, det finansiella systemet behöver starkare reglering och strängare efterlevnad. Den djupare frågan är: reglering för vad? Krisens utveckling under de senaste fyra åren, en kris som fortfarande är lika långt ifrån en verklig resolution, visar på behovet av att få finansiering under offentlig tillsyn och demokratisk kontroll. Att konfrontera och besegra åtstramningssystemet är det första steget i kampen för att driva bankerna som allmännyttiga företag.
