Home

Kraft trollar bort sig själva – och vd:n med!

30 March 2011 Editorial
Utskriftsvänlig version

Krafts vd Irene Rosenfeld var kallad att vittna inför en undersökningskommitté i brittiska parlamentet förra veckan – men dök aldrig upp och till och med vägrade svara på frågor på videolänk. ”Kraft ville inte uttala sig om var Rosenfeld befann sig”, berättade brittiska dagstidningen Guardian den 15 mars.

Rosenfeld infann sig heller aldrig vid en liknande utfrågning i fjol efter Krafts plötsliga svängning vad gällde att inte lägga ner den brittiska Cadburyfabriken i Somerdale (se ”Kraft on a diet after the Cadbury feast”). Under fyra månaders skoningslös jakt på Cadbury skapade Kraft förväntningar om fortsatt drift på anläggningen för att köpet skulle godkännas. När affären var i hamn berättade Kraft för de 400 anställda i Somerdale att nu var det slut. Regeringens uppköpsnämnd (Takeover Panel) klandrade Kraft formellt för att ha uppträtt ”oseriöst” – och man bad Rosenfeld återkomma för att se hur det gick med företagets löfte från året före om att vänta i två år med ytterligare övertalighet.

Rosenfelds olika ersättare vägrade lova förlänga det tillfälliga uppsägningsstoppet – som löper ut 2012 – men avslöjade att Kraft skulle ”harmonisera” löner och förmåner på Cadbury. Men de försäkrade i alla fall parlamentarikerna att det ”inte var någon sparåtgärd”.

Kraft har också fullt upp med att ”harmonisera” Cadbury så att det passar in i koncernens europeiska skatteflyktsmodell. I december i fjol avslöjade pressen att Kraft omstrukturerade viktiga delar av Cadbury genom att bokföra vinsten i Schweiz, som har hälften så hög företagsskatt som Storbritannien. Cadbury Storbritannien skulle producera på uppdrag för ett nyinrättat schweiziskt holdingbolag som tekniskt sett ägde de produkter som tillverkades av de Cadburyanställda. Om holdingbolaget blir ägare till varumärkena skulle Cadbury i sin tur tvingas betala en licensavgift till det. Licensavgiften skulle å sin sida dras av från Krafts brittiska skattedeklaration – och de brittiska myndigheterna alltså snuvas på en ännu större summa.

Naturligtvis rör det här sig inte alls om skatteflykt eller ens ”skatteeffektivitet”. Det handlar om ”disciplinerad likviditetsförvaltning” och om att ”fånga upp synergierna från köpet av Cadbury”.

Det är ett prydligt bokföringstrick som följer i spåren av Krafts pågående omstrukturering av sin europeiska verksamhet, inklusive den brittiska. Krafts bokföring för 2009 förklarar pedagogiskt hur det fungerar: ”Till april 2009 var företagets främsta verksamhet tillverkning och distribution av livsmedelsprodukter för detaljist-, storköks- och läskedrycksautomatmarknaderna... Styrelsen godkände försäljningen av de tillgångar och skulder som förknippades med Kraft Food UK Ltd:s service- och upphandlingsfunktioner till de brittiska grenarna av de schweiziska organisationerna, nämligen Kraft Foods Europe Procurement GmbH och Kraft Foods Europe Services GmbH... När omstruktureringen är klar fungerar Kraft Foods UK Ltd som ett försäljnings- och distributionsföretag som säljer Kraft Foods’ produkter till befintliga marknader och kunder i Storbritannien.”

Kraft är USA:s största livsmedelsföretag och världstvåa efter köpet av Cadbury (som förra året höjde intäkterna från tillväxtmarknader med över 60 % – och gav den gäckande Irene Rosenfeld ett bonuspaket för året på sammanlagt 26,3 miljoner USD). Men företagets främsta verksamhet är alltså inte längre – tillverkning och distribution av livsmedelsprodukter!

Den nyheten skulle knappast överraska facken i Nordamerika, där mycket av företagets produktion outsourcats till kontraktstillverkare som ökända fackföreningsfientliga Consolidated Biscuit Company (CBC), som tillverkar några av Krafts Nabisco-produkter. Andra Kraftprodukter utkontrakteras enligt ett rullande schema till andra tillverkare – som därmed hålls i ständig ovisshet och under konstant press, vilket drabbar inte bara kontraktstillverkarna utan också de anställda och facket. Kraft själva kallar det för att ”bygga en leveranskedja i världsklass”.

När Kraft slukade Cadbury sköt antalet anställda i koncernen tillfälligt i höjden. Men outsourcingen av jobben tar fart när Kraft kämpar med att smälta vad det stoppat i sig. Allt fler av dem som tillverkar Krafts produkter är inte längre anställda av Kraft – vare sig de tillverkar åt en organisation som kontrolleras av ett schweiziskt holdingbolag, arbetar åt en kontraktstillverkare eller är tillfälligt anställda av ett bemanningsföretag som förser en kontraktstillverkare med arbetskraft.

Men processen behöver ju inte sluta med att skatteunderlaget flyttats till Schweiz. Fler bulvanföretag kan inrättas för att ge tak över huvudet åt tillgångar och sänka lönekostnaderna. Kraft kan ”hyra in” arbetarna som gör Cadburys produkter från en formellt sett fristående tredje part. Kraft kallar det här ”ökade investeringar i våra supervarumärken”.

Att Kraft trollar bort sig själva betyder inte att företaget upphört med sina skandalösa påståenden om ”ansvarstagande”, trots att antalet anställda och skatteunderlaget krymper. De brittiska parlamentsledamöterna kanske borde fundera på att ge Rosenfeld en liten överraskning nästa gång hon dyker upp någonstans för att ta emot nästa utmärkelse för ”hållbarhet”. När Kraft väl är färdiga med att ”göra en smarrig skillnad” av Cadbury är risken stor att det finns lite kvar av det tidigare företaget för Kraft att infria sina löften till.