I en BBC-dokumentär om könsrelaterat våld och trakasserier på kenyanska teplantager identifierades ägarna och det framgick vilka märken som köpte det te som säljs i brittiska stormarknader och butiker. Även om det inte kommenterades i filmen var alla teförpackningar försedda med Rainforest Alliances (RA) allestädes närvarande grodlogotyp, vilket innebär att plantagerna borde ha följt organisationens standard för hållbart jordbruk. I ingressen till standarden står det att:
'Barnarbete, tvångsarbete, diskriminering, våld och trakasserier på arbetsplatsen har aldrig tolererats och kommer aldrig att tolereras av Rainforest Alliance. Vi har lärt oss genom många års erfarenhet att det inte räcker med att bara förbjuda dessa kränkningar av mänskliga rättigheter i vår standard.'
Standarden i sig innehåller strikta krav på arbetstagarnas rättigheter, inklusive krav som bygger på ILO:s kärnkonventioner och konvention 190 om våld och trakasserier i arbetslivet.
Efter de chockerande avslöjandena i dokumentären om den utbredda praxisen att manliga chefer kräver sexuella tjänster av kvinnor i utbyte mot ett jobb, utfärdade RA ett pressmeddelande där de sade att de var "djupt oroade", att de tog frågan "på största allvar" och att de uppmanade till ett engagemang inom hela sektorn "för att ta itu med de utbredda sexuella övergreppen inom den globala te-sektorn". De fortsatte med att säga att "kvinnors och alla arbetstagares säkerhet och välbefinnande är av yttersta vikt och utgör därför en integrerad del av vårt certifieringsprogram och vårt uppdrag". Tyvärr för dem vet alla som har varit inblandade i teproduktion mycket väl att branschen är ett uttryck för exploatering och elände. Varför har Rainforest audits då inte identifierat sexuella trakasserier?
Den nederländska icke-statliga organisationen SOMO (Centre for Research on Multinational Corporations) undersökte redan 2007 hur sex mot arbete förekommer på teplantager. Ny forskning 2011 och en dokumentärfilm 2013 belyste fortsatta sexuella trakasserier på Unilevers afrikanska teverksamhet tills de sålde verksamheten 2021. År 2015 producerade BBC ett reportage om teodlingar i Assam där arbetarna bodde på plats under fruktansvärda förhållanden utan tillräckliga sanitära förhållanden, vilket gjorde dem sårbara för sjukdom och ohälsa. Deras löner var så låga att många drabbades av undernäring, och det förekom även att de utsattes för farliga bekämpningsmedel och att barnarbete användes i viss utsträckning. Det som de hade gemensamt med de kenyanska plantagerna var att de också alla var certifierade av RA som sa att de sköttes enligt "rigorösa kriterier" som utformats för att skydda arbetstagarna, deras familjer och lokalsamhällen.
Så sent som 2020 beställde RA själv en undersökning av Ergon Associates om kenyansk teproduktion. Bland andra frågor som mekaniseringens och de låga lönernas inverkan framhölls i studien förekomsten av allmän våldsbejakande behandling av kvinnor och män och otillräckligheten i de befintliga klagomålsförfarandena. Men inte ens detta var tillräckligt för att få RA att överväga att dra tillbaka eller upphäva sitt grodgodkännande som miljontals konsumenter i Storbritannien och på andra håll anser vara ett godkännande av goda arbetsmetoder.
Det som RA är bra på är att tjäna pengar. År 2021 uppgick deras årliga intäkter till 39 miljoner US-dollar, vilket är en fin avkastning för att göra väldigt lite annat än att sätta sin stämpel på en mängd olika jordbruksprodukter, inklusive te. För arbetstagarna finns det ingen som helst vinst. Tvärtom kan RA:s godkännande göra saken värre, för när ett företag väl har certifierats, oavsett hur dåliga de är, finns det inget incitament för dem att göra några förbättringar. Erfarenheten säger oss att det enda sättet för tearbetarna att förbättra sina liv och bli behandlade med respekt är att bilda och organisera oberoende fackföreningar för att kollektivt kämpa för bättre villkor på arbetsplatsen, inklusive nolltolerans mot alla former av mobbning och trakasserier. När det gäller Rainforest Alliance, borde inte konsumenterna med tanke på dessa bevis fråga sig vad logotypen egentligen garanterar?
